Lena Victorin

Kanske har Hitchcock format min bild av romantik för all framtid med filmen Trollbunden. Min Pappa har alltid haft en stort intresse för film, inte alltid av det intellektuella slaget utan mer av en stor beundran för historieberättande och skådespelartalanger. Ofta brukade han plåga mig och min äldre syster med gamla svart-vita filmer från 1939.

 

Idag har det blivit ett myntat begrepp i vår familj för någonting tråkigt. Om min Pappa idag vänligt bjuder över mig för erbjuda mig hjälp med deklarationen, vilket ju sällan kan upplevas som särdeles roligt, så avslutar han med att säga " och sen kan vi se en svart-vit film från 1939". När jag var yngre ville jag och min syster förstås mycket hellre se amerikanska collegefilmer eller komedier som "Päron till farsa", men vi höll ut. Idag är jag obeskrivligt tacksam för Pappas tvångsmatning av de gamla filmerna. Inte minst för att det fört mig in i Hitchcocks filmvärld.

Mina främsta Hitchcock minnen är från mina föräldrars landställe i hjärtat av Sörmland. Här har min Pappa samlat på sig ett idag ganska skapligt videobibliotek. De gröna hyllorna som sträcker sig från golv till tak är fyllda med dubbla rader av VHS band. Sena trötta sommarkvällar och framförallt regniga hösteftermiddagar går jag där och letar bland hyllraderna. Det mesta är redan sett men det är etiketterna på Hitchcock banden som är mest slitna. Det är bland dem som har familj och vänner hittat vad de velat ha. Flest gånger sedd av de flest gånger sedda är Trollbunden med det vackra men kanske lite omaka filmparet Ingrid Bergman och Gregory Peck. Han var för övrigt min Mammas stora idol när hon var liten. Varje gång hon nämnde hur snygg Gregory Peck var vid matbordet intalade jag mig att Pappa nog såg lite sårad ut och att han genast kontrade med hur otroligt vacker och gåtfull Ingrid Bergman var. Jag höll nog mest med Pappa. Gregory Peck var för lång och skranglig och dessutom hade han gett mig ett litet läskigt intryck i filmen Trollbunden, där han ju tappar kontrollen över sig själv och sin omgivning.

Nej, Gregory Peck fick Mamma behålla för sig själv men Ingrid Bergman blev vacker för mig i Trollbunden. Där fick hon fylla alla filmkvinnoroller på samma gång. Hon är svag för Gregorys hjärta, stark för att hjälpa honom, smart med sina psykologiska lösningar och hjälplös in sin moderliga kamp. Visst är hon förtvivlad mest igenom hela Trollbunden men det finns en stund, en scen då Ingrid Bergman skiner upp. Hon får för en sekund villa bort sig i sin förälskelse. Hon och Gregory har tagit en lång promenad utanför den instängda kliniken där hon arbetar, de kommer upp på ett berg och vinden tar tag i Ingrid Bergmans blonda hår. Gregory frågar vad hon vill ha för pålägg på sin smörgås och hon svarar med en tår i ögat, som om det vore det mest romantiska ordet som någonsin har kunnat sägas: -Liverwurst. Scenen slutar abrupt med detta ord, oerhört dramatiskt. Det är Hitchcock romantik när den är som bäst.

 

/Lena Victorin