En stor rubrik.

Vertigo – Hitchcocks mästerverk – en djupt berörande film om längtan efter det förlorade. Eftersom jag sparat biljetten vet jag att jag såg Vertigo den 4 januari 1959 på Palladium i Göteborg. Jag var 15 år och berördes oerhört starkt av filmen.

 

Min identifikation med Scottie, spelad av James Stewart, var total. Min förtvivlan var äkta när Scottie på nytt och definitivt förlorade Madeleine, spelad av Kim Novak.

Åren gick och jag ville väldigt gärna se Vertigo på nytt. Till min förundran kom den dock inte upp på repertoaren. Så gärna ville jag se filmen att jag till och med efterfrågade den hos importören, som upplyste mig om att den inte fanns tillgänglig.

Exakt 25 år efter jag första gången såg Vertigo visades den på Göteborg Film Festival. Den visades tillsammans med de andra Hitchcock filmerna, som hade varit otillgängliga under många år. Den 3 februari 1984 återsåg jag så Vertigo på biografen Skansen. Filmens slut kom som en total överraskning för mig och jag blir djupt berörd sittande kvar i stolen en bra stund. Under de mellanliggande 25 åren hade jag förträngt slutet på filmen!

Vertigo blev inkörsporten till mitt intresse för Hitchcock och hans filmer. Jag har läst mycket av det som skrivits om Hitchcock och jag har samlat litteratur om Hitchcok, hans filmer, filmmusik och filmaffischer (original one sheet posters).

Att samla är kanske ett sätt att förvekliga längtan efter det förlorade? Framförallt har filmen Vertigo hjälpt mig att förstå mer om mig själv och kan man önska mer av en film?

 

/Kenneth Strandborg