Daniel Bergman - Regissör

Jag var väl ungefär fem år gammal, då jag på allvar påbörjade min filmbildning. Den Andalusiska Hunden, Metropolis, De fyrahundra slagen, Jeanne d´Arc osv. Min far hade en ansenlig filmsamling på 16mm.

 

Stora intryck förvisso inför myror som kryper ur handflator och ögon som skärs upp med rakblad, men dessa mera spektakulära synintryck nådde nog inte upp till knäskålarna på de emotionella stämningsintrycken från Psycho, som jag vid sju årsålder, säkert sett tio gånger minst. Inte då duschdraperiet och kniven. Utan promenaden. Promenaden upp i det stora huset, genom alla rummen, fram emot gungstolen med den "gamla" mamman i. Det var något som tog skruv och fortplantade sig i den lilla kroppen, likt feber. Det var bio det. Som fullvuxen Regissör kan man se att Hitchcock kunde sin sak när det gällde att bygga stämningar. Inget nytt i det. Men man skall veta att Hitch just beträffande den scenen, som är oerhört långsam och lång, ansattes av "tyckare" under arbetets gång, (inget ovanligt i yrket) som varnade för - Longör. Den gamla Alfred var inte ett dugg orolig, han visste vad han gjorde. Publiken vet att den skall konfronteras med någonting ohyggligt, som kommer att skrämma skiten ur den. Scenen kan vara hur lång som helst, bara den betalar sig. Och det gör den ju. Som femåring är man kanske inte så beredd och logisk. Men den ensamma vandringen i det stora huset mot det fruktansvärda målet - sånt kunde man lätt förstå.

 

/Daniel Bergman